SvD:s ledarsida är oftast en mycket njutbar läsning. (Speciellt eftersom jag oftast håller med om det som står där).
Men Gustav Almkvists inlägg om det av Sd:s nyligen torgförda (och även det av statsminister Fredrik Reinfeldts tidigare tangerade) kravet på slopade ”mängdrabatter” vid upprepade brott håller jag inte direkt med om. Jag förstår faktiskt inte vad han vill uppnå om jag ska vara ärlig. (Jo, jag är läskunnig…)
”Men lämnar vi det känslomässiga finns det en förklaring: rabatt är fel ord. Den som sitter i fängelse för misshandeln av Kalle, Pelle och Stina gör det inte bara för Kalle, utan för alla tre. Mängdrabatten handlar om att finna ett straff för hela brottsligheten som är rättvist i förhållande till dess allvar, dess straffvärde. En sådan moraliskt grundad bestraffning måste ställas i relation till andra brott. Straffet för rån är således högre än för stöld, eftersom vi anser att rån är ett allvarligare brott.”
Självfallet är rån ett allvarligare brott än stöld, men frågan handlar inte om att ställa olika typer av brott mot varandra utan om kvantiteten brott. Ska ett pärlband av rån 3-4-5-10 st anses likvärdigt som ett enda rån? Det tycker i alla fall inte jag att det ska göra.
Han fortsätter: ” Där man inte har ett system med mängdrabatt, som i de flesta amerikanska delstater, illustrerar problematiken. Man låter brottslingen sitta av ett brott i taget, och förlorar snabbt kontrollen över straffnivåerna. Folk döms till femtio, sextio års fängelse, i bland flera hundra år. Det är varken humant eller rättvist. Och inte hjälper det Hjördis.”
Aldrig hört talas om parole board…?
”Humant eller rättvist” (sic!) Tjena!
Och jo, det hjälper Hjördis i alla fall så till vida att hon och hennes medoffer sannolikt slipper möta samma brottsling ute på stan igen på ett bra tag!
If You can´t do the time, don´t do the crime…
Holmqwist 
5 kommentarer
Comments feed for this article
15 juli 2011 den 22:30
Björn Blomqvist
Jag skulle tycka det var lite intressant om man även tittade på vilka som utövar denna brottslighet och hur konsekvenserna yttrar sig olika från kategori till annan. Eftersom jag nog är den berömda katten i sällskapet så ser jag även att det finns en demografisk skillnad i straffsatserna. Du hittar sällan tredjegångsförbrytaren i socialgrupp1 (även om vi politiskt sett har övergivit denna indelning) Däremot i socialgrupp 3.
Det finns en romantisering inom vissa ungdomsgrupper kring våld och brott vilket är mycket oroande men jag tror att en mycket stor del som hamnar här gör det genom en rad omständigheter. Jag vill inte hävda att det är samhällets fel, det vore att förringa det personliga ansvaret, dock att ditt ursprung och kontext har en stor betydelse med för din uppsättning möjliga handlanden i vissa situationer.
Dessvärre är det även så att, i motsats vad som sägs i kommentarerna här, så har du inte sonat ditt brott i och med att du frigivs utan epitetet brottsling sitter i så oerhört mycket längre än så i form av ex. begränsade arbetsmöjligheter och misstänksamhet. Jag skulle vilja sticka ut hakan så pass att jag vill hävda att detta stigma inte finns att hitta i de högre socialgrupperna. Ett ”bus” möjlighet utanför brottsbanan när den väl hamnat där är inte vidare goda dessvärre.
Så då talas det om ”tredje gången gillt” här, och att det skulle vara avskräckande och till och med en hjälp för brottslingen då den togs från en ohällsosam miljö. (Meterhaaz) Det är dock mycket länge sedan fängelserna fungerade som vårdapparater och är det någon utvecklingstrend så är det snarare mot vedergällning som eftersträvas i debatt och politik.
Om vi talar om någon typ av samma brott/ samma konsekvens så faller i så fall tredje gången gillt bort. Vidare bedöms brottets omfattning av jurister och det finns inget defaultstraff i detta fall. I det fall ungdomar har gjort sig skyldiga till sommarstugeinbrott så sker dessa vanligtvis inte enstaka utan snarare i en kedja av likande inbrott.
Låt oss därför anta att Per har tillsammans med kumpaner brutit sig in i tio sommarstugor och vi har någon typ av standardpåföljd per stuga. Låt oss säga 6 månader. Är då dessa inbrott ”värda” 60 månaders straff? Om, som exempelvis på Meteraaz tror, fängelset fungerar preventivt och vårdande är då vården mer omfattande om Per bryter sig in i tio stugor under en helg eller en? Handlar det inte istället om att varje målsägare ska få ut sin del av bestraffningen?
I linje med detta ligger företeelsen parole board som Holmqwist tog upp som möjlig försonande enhet. Mitt intryck är väl snarare att denna instans mycket sällan fungerar till den dömdes fördel så länge man tillåter de fd målsägarna att uttala sig om straffets omfattning och avslut. Dessvärre är, liksom så mycket annat i USA, ”rättsväsendet” uppbyggd kring just vedergällningen.
12 juli 2011 den 15:43
Gustaf
Nu är det ju inte så att ett pärlband med rån bestraffas som ett. Grovt sett kan sägas att tre identiska brott bestraffas med ett dubbelt långt straff som ett brott. Något mindre vid långa straff bla för att rån eller narkotikbrott inte ska ta sig in på straffskalan för mord (vilket ändå sker). Ibland blir skillnaden ännu större för att möjligheten till alternativ till fängelse försvinner vid ihopläggning av brott. Sen kan nivåerna alltid diskuteras men diskussionen om mängdrabatten bör föras utirån hur den verkligen ser ut.
12 juli 2011 den 14:17
Peter
Almkvists argumentation förutsätter att straffen är orättvisa redan från början. Om det är värre att begå ”en lite större mängd stölder” än ett rån så får man väl börja med att utreda exakt hur många stölder som tillsammans väger lika tungt som ett rån.
När man ändå är i farten så kan man passa på att utreda vilket straff som orsakar samma lidande hos gärningsmannen som denne orsakat hos brottsoffret. Ett mildare straff än detta är orimligt orättvist. Ett strängare straff kan däremot inte sägas vara lika orättvist. Både brottsoffrets och gärningsmannens lidande är en konsekvens av gärningsmannens agerande. Gärningsmannen kan därmed välja bort sitt egna lidande genom att avstå från kriminalitet. Brottsoffret har inte samma privilegium.
12 juli 2011 den 12:48
mesterhaaz
Straffrabatten skall absolut debatteras, men en direkt slopning verkar inte genomtänkt överhuvudtaget. Man kan ju då få effekterna som Almkvist skriver om, dvs att ett antal småstölder får samma straff som ett rån. Det är att devalvera allvarliga brotts straff. För att göra en sådan rabattslopning effektiv måste man samtidigt höja straffen rejält för grövre brottslighet.
Någonting man däremot bör titta på är två saker:
1. Huruvida man skall fortsätta ge ”ungdomsvård” åt personer över 18 år.
2. Straffen för liknande upprepad brottslighet bör möjligen bli högre. Det finns t ex exempel på personer som misshandlat andra, fått ungdomsvård och sedan misshandlat efter att de blivit släppta. I Sverige raderas i princip vårt förflutna – har man suttit av sitt straff är man fri. Så ska det självfallet vara, man ska inte ha problem med tidigare avtjänade straff när det gäller att hitta lägenhet och jobb (vissa jobb!), men om man upprepar samma brott flera gånger – trots domar – så finns där självfallet ett mönster som samhället måste bryta.
Att då t ex göra, som de gör i vissa amerikanska delstater, höja straffet rejält vid tredje domen av samma brottslighet – det är inte en dum idé.
Fördelen är att sådana människor skiljs från kamratgruppen, får den vård de behöver och får ett kännbart straff. Samtidigt visar det mycket tydligt att samhället inte tolererar organiserad brottslighet. Vi kan stå ut med felsteg – men inte hur många som helst.
12 juli 2011 den 13:57
holmqwist
Hej mesterhaaz och tack för ditt trevliga svar.
Definiera gärna ”småstölder”. Mig veterligen brukar inte snatteri av ett hubba bubba på Ica eller motsvarande ge fängelse – högst böter.
Köper ditt resonemang om längre straff för grov brottslighet. Köper också ditt resonemang om hårdare straff för återfallsförbrytare. Tredje gången blir det ett riktigt kännbart straff.