Försvaret av vårt land har gått från att vara ett värnplikts- till ett renodlat yrkesdito. Jag tillhörde de som var skeptiska till det.  Är det till viss del ännu.

Jag kan sakna den medborgerliga förankringen i värnandet om rikets hägn. Det går inte komma från att den i stora delar gick förlorad i och med övergången. Jag saknar den – åtminstone i den övervägande delen avseenden – utmärkta utbildningen i bl.a. disciplin, ordning, samarbete och i förekommande fall teknik.

Men det kanske inte ligger i tiden att sitta och vara skeptisk och möjligen bakåtsträvande.  En krigsmakt mäts inte på numerären. Se bara på Irak. Den mäts så klart på effektiviteten. Nya vapen, nya tekniker, förändrade hotbilder ger också förändrade behov.

Det tidigare systemet var ett tvång. Så klart att alla inte motiveras att anstränga sig till 100% intvingad i ett system. Någon skrev att en professionell fiende måste mötas av professionella soldater. Jag kan hålla med om det. Med understrykningen att de ska vara motiverade, rätt utrustade och stå under rätt ledning.

Johan Forssell (m) ledamot försvarsutskottet och Ylva Forsberg ordförande i intresseföreningen Svensk soldat skriver på Brännpunkt om behovet att göra försvaret till en mer attraktiv arbetsgivare. Nu när det är en arbetsplats även för soldaterna är det förstås viktigt. Det får inte bli betraktat som någon sorts lågrankat jobb, vilket som helst att vara soldat.

De belyser certifiering/diplomering och hur man kan få en validerbar dokumentation som fungerar som merit i det civila. Förstås viktigt. De belyser också den privata biten. Det måste så klart fungera med boende, familj etc i anslutning till hemförbandet.

Vad jag tycker fattas dock (även om artikelns huvudsyfte kanske var betyg och förhållandet jobb/privatliv) är diskussionen om löner och utrustning.

Utrustningen tarvar ett eget inlägg i sig, men vi kan ha hur förnämliga soldater som helst – de står sig slätt utan strategiska inköp/bevaranden av moderna vapensystem. Luftvärnssystem, sjömålsrobotar, artillerisystem m.m. måste ses över, investeras i eller underhållas och vidareutvecklas där/om de finns redan existerande. Så klart. Slagkraft kräver något att slå med. Men det tarvar som sagt ett eget inlägg.

Löner och villkor däremot tycker jag dessa båda borde kunnat belysa redan i sin artikel.

Gruppbefälen, soldaterna och sjömännen har en ingångslön på mellan 16 125 och 19 740 kr i månaden beroende på vilken befattning och tidigare erfarenhet de har. Utlandstjänstgöring ger 1,3 x månadslönen plus 8 000 kr. Dessutom utbetalas ett missionstillägg och utlandstillägg på 3 000 kr och i förekommande fall barntillägg på 4000 kr. (Källa: Försvarsmakten)

Först vid utlandstjänst det börjar röra sig i plånboken således. Men då ska en krigsinfesterad arbetsmiljö läggas till med allt vad det innebär i form av psykisk press, risk att bli skadad/dödad… The lot.

Jag tycker detta är för lite för att den stora massan ska se soldatyrket som ett alternativ på längre sikt. Som tuff och lärorik sysselsättning under något år – visst, men långsiktigt är det på tok för dåligt utfall i plånboken i förhållande till ansträngning, commitment och risker. Visst – höjd soldatlön kostar en slant för skattebetalarna men ger på sikt en uthållig god kvalitet.

Bra att ansatsen finns där att rodda i kamerala och familjära bitar, men lön och andra villkor måste ses över. Vill vi ha lite av den bredd av kompetenser i försvaret som var bra med det gamla även i det nya – även internationellt operativa (kompetenser som annars försvinner som en avlöning in i civila yrken såsom elektriker, ingenjörer, fordonsmekaniker etc. etc,) är högre lön ett måste.