…Per Gudmundsson för att du vågar sticka fram hakan och ifrågasätta det som snart borde vara en ganska given topplacering bland viktiga diskussionsämnen för de allra flesta – speciellt beslutsfattare kan man tycka – i din ledare. Invandrares sysselsättningsgrad och de kulturella hindren men också bl.a. feministernas felfokus som hellre verkar vara inställt på att försöka få in några fler kvinnliga styrelseproffs i styrelserummen snarare än engagera sig i större frågor.

I gruppen utomeuropeiskt födda är arbetslösheten hög. För utomeuropeiskt födda kvinnor är t.ex. sysselsättningsgraden 48,7 procent. Det inbegriper alla kvinnor födda utanför Europa. Kinesiska, amerikanska, kanadensiska, indiska, australiensiska, japanska, irakiska, eritreanska, somaliska…etc. kvinnor. 51,3 % saknar alltså arbete av dessa. Mer än hälften.

51,3% av hela kollektivet utomeuropeiskt invandrade kvinnor. Är det någon som på allvar tror att det ser likadant ut i alla grupper? Att drygt hälften är arbetslösa i den amerikanska gruppen invandrade kvinnor såväl som i t.ex. den somaliska…?

Fråga är förstås relevant också för den manliga sidan. Det största gänget caféhängare är inte indier eller kanadensare…

Om invandringen och de kulturella skillnaderna måste det föras en diskussion och beslut måste våga fattas om en annan färdriktning.  Det slår i taket som det är nu. Det går inte att gå som katten kring het gröt i detta ämne och mata skattebetalarna med patetiska floskler om ”nybyggare” och ”arbetskraft för att rädda våra pensioner” när verkligheten ser helt annorlunda ut och de mest avancerade arbetsuppgifter vissa grupper möjligen kan utföra är något som skulle likna rena statarjobb. Det kan väl knappast vara strävan? Eller?

Eller är tanken blott och enbart att det skall lullas runt i någon snedvriden form av altruism? Att vissa helt enkelt får försörjas av det allmänna på obestämd tid då det tydligen inte går att rucka på deras kultur och få till en anpassning till det samhälle de valt att slå sig ner i?

Hur bra ser då prognosen ut, undrar jag, för de offentligt finansierade välfärdssystemen på sikt?

Få vågar ifrågasätta detta, men det är något som måste våga ifrågasättas! Det handlar om politikers prioriteringar och en hederlighet gentemot oss alla som får stå för notan.