Svensk Näringsliv levererar vad som politiskt skulle kunna liknas vid the charge of the light brigade när man föreslår att utbildningar, inom t.ex. humaniora, som inte direkt efterfrågas av arbetsmarknaden ska rendera i lägre studiebidrag. På så sätt får man anta att man vill fålla över folk till mer tekniskt orienterade utbildningar.

Åtminstone vällovligt att någon yttrar sig och att man försöker ta i tu med det surrande boet av diverse märkliga studieinriktningar. Men att köra in hela handen i boet är kanske inte rätt metod. Det finns förstås – inom det ”mjukare” fältet utbildningar – en uppsjö av knepigheter med diverse genusinriktningar och annat smalspårigt (”Spelet mellan inhemsk och internationell hemslöjd”, ”Kropp, kultur och livsvillkor”, ”Rytmik med afrikansk dans”  etc. etc.) som aldrig i sig kommer att leda till ett vettigt jobb annat än möjligen i något politiskt framkrystat projekt.  Rent flum för att prata klarspråk. Där är jag med. T.o.m. längre än med. Jag ifrågasätter dessa inriktningars existens överhuvudtaget.

Men det känns rätt så svepande att dra hela humanioran över en kam. Det finns delar i den som är omistliga för den nationella bildningsnivån som sådan. Det kanske inte finns en uppsjö av enbart närande arbetstillfällen inom detta, men de som finns är viktiga för samhällsmaskineriet i stort. Visst, vi behöver många fler ingenjörer, fysiker etc. Därom råder inget som helst tvivel. Den närande delen av kakan måste bli större. Men – handen på hjärtat – hur grått, fyrkantigt och allmänbildningslöst vore inte ett samhälle med bara den typen av högre kompetenser på sikt? Vi behöver språkkunskaper, historia, litteraturvetenskap, religionskunskap m.m. för att förstå kontexten runt om kring oss. Vi behöver dessutom de som lär ut dessa ämnen.

Jag tycker det vore bättre om SN valt att pinpointa just flummet. För det finns förstås. Det vore rent hyckleri att påstå något annat. Och det kostar pengar. Torde inte krävas någon större skicklighet att isolera just dessa (se bl.a. exempel ovan) utan att hela kakan humaniora drabbas. Istället för att skära i studenternas plånböcker borde man kanske snarare ta sig en funderare på anslagen till utbildningar där flumsirenen börjar ljuda redan i anslagsansökningsskedet.