…att man ska behöva ta till ytterligare mått och steg mot nedskräpning.

Om man ser detta ur en polismans perspektiv är det säkert bra med denna möjlighet att bötfälla direkt om man kommer på någon i färd med detta. Någon skön krona här och där till statskassan lär det väl dessutom kunna inbringa på att lagföra slappskaft som inte orkar gå 20 meter till närmaste papperskorg alternativt ta med sig skräpet hem.

Men känns det ändå inte lite som hårklyveri, när den stora frågan att lyfta borde vara hur det ser ut med moralen och det individuella ansvaret generellt?

Inställningen hos somliga att ”det är någon annans problem” eller ”det tar samhället hand om” förefaller med all (o)önskvärd tydlighet även gälla på skräpområdet. Varför kan inte jag skräpa ner i samhället när andra gör det?

När slutade samhället vara alla vi som utgör det? Individer, familjer, sociala nätverk? När gick samhället över till NAP-drift? (Nån Annans Problem). När blev samhället synonymt med det offentliga? När slutade det ursprungliga samhället känna och ta ansvar? Civilkurage? Det offentligas ansvar borde rimligen begränsas till att tillhandahålla fräscha, funktionella soptunnor och se till att tömma dem ofta (vilket förvisso brister här och var!). Att skräpet hamnar i dessa eller tas med hem kan rimligen inte vara någon annans ansvar än ens eget?

Tänk om samhället i stället för NAP-drift var beskaffat så att frågan i var mans huvud löd så här, när t.ex. den urdruckna ölflaskan eller den urätna take away-lådan tynger i handen : Varför ska jag skräpa ner när ingen annan gör det?

Jo, ibland är det skönt att drömma.