På Folkpartiets dag – en dag som hitintills inletts rätt blygsamt från partiet ifråga (hallå alla fp:s spinndoktorer!) med en klen liten blänkare om att partiet vill att vi ska läsa mer kinesiska i skolan, levererar flera centerföreträdare en yttring om att man inte tror på att ingå i en allians till valet 2014. Själv är bäste dräng är nu budskapet om man får tro dessa.

Föga förvånande att det dyker upp utspel, det måste komma något, då man från de mindre partierna nu måste leverera för att profilera sig = överleva. Speciellt Centern och Kristdemokraterna har ju skriande behov av att synas för att inte trilla av den såphala bommen de befinner sig på som kallas fyraprocentspärren. Visst har de krympt ihop något i värmen under allianstäcket. Men att utifrån ifrågasätta Centern som en del av alliansunderlaget överhuvudtaget… Jeezes…

Initiativet till Alliansen var ju Centerns, eller i alla fall Maud Olofssons. Ett initiativ att ena hela borgerligheten mot den socialdemokratiska makthegemonin. Vilket ju lyckades. En solid allians mot tidigare rätt svaga borgerliga varianter. Där tyvärr Centern historiskt snarare stått för söndringen än för enandet. Där tyvärr Centern i ett inte allt för avlägset historiskt perspektiv varit de som kohandlat med ”fienden” mest. 2004 var en historisk milstolpe för den svenska borgerligheten.

Alla som jobbar i ett parti vill väl att det egna partiet ska få så stort genomslag som möjligt, och förstås gärna bli så stort som möjligt, så det blir många platser i de olika församlingarna som bär ens partbeteckning och i förlängningen ens eget namn. Så klart. Man är ju oftast sig själv närmast. Men borgerlighetens enda chans var (och är fortfarande) att gå ihop under enat flagg och samarbeta. Initiativet 2004 gav en stabil bredsida som ledde till sabelöverlämning och maktskifte på regeringsskutan. 2010 blev regeringen omvald. (Om än i minoritet)

Det måste väl rimligen vara alla dessa fyra partiers målsättning att vara där? Vid rodret på regeringsskeppet i första hand? Alla är ju i grunden överens om att kursen man ogillar är babord och därför samarbetar man med andra som vill åt styrbord. Sedan kanske det inte blir på gradtalet så exakt styrbord som man vill, men det blir i alla fall en kursändring åt ett för ens värderingar rätt håll.

Visst kan dessa företrädare tycka vad de vill och visst kan det finnas en poäng att lite mer högljutt argumentera varför just ens eget gradtal i navigeringen mot styrbord är det rätta. Men jag tror ändå att Centern till syvende og sidst mår bäst av att befinna sig på det stora fartyget när det blåser och inte i livbåten.

Mer om detta hos: Tokmoderaten, Böhlmark

Annonser