Den gamle kommunisten Lars Ohly börjar nu ifrågasättas internt inom Vänsterpartiet.

Följdriktigt efter att inte bara ha förlorat två val utan också förlorat rejält med kraft. Följdriktigt också i skuggan av opinionsmätningar som visar att partiet ligger farligt nära fyraprocentspärren. Ett faktum som jag inte gråter mig sömnlös över förvisso, men som borde lända till åtgärder för de som nu händelsevis gör det.

Den ende som snart är kvar att inte ifrågasätta honom är nog bara han själv, som det verkar.

Jag vet inte med mig många tillfällen då jag sett karln göra något direkt anmärkningsvärtefter förra valet. Tror det var ett torgförande av ”demokratisering av bussbolagen” (=det offentliga tar över) som var på tapeten sist jag hörde av honom. Kan ha varit något efter det. Knappast i så fall med något bestående intryck i alla fall hos mig.

Men idag kom i alla fall ett litet livstecken. På partiets dag i Almedalen. Då han tillsammans med partikamraten Ulla Andersson levererar en debattartikel i DN.   I den drömmer man våta drömmar om en rödgrön uppslutning kring en delredovisad utgiftslista (av vad som säkert i sin fulla blomning är en rätt diger och kreativ dito) över vad partiet anser mer angeläget än ett femte jobbskatteavdrag (som i sig gör det än mer lönsamt att arbeta).  Skulle hela önskelistan halas fram ryker nog säkert alla de fyra tidigare också – and then some.

Förstås allt annat överskuggande i vänsterns värld att politiker bestämmer så mycket som möjligt över löntagarnas pengar och inte löntagarna själva.

Paradgrenen – att vara frikostig med andras pengar – försätter således på repeat. Vad som tidigare kunde reta igång mig lite på ett ideologiskt (och förvisso också på en smula dogmatiskt) plan känns nu dock mest trött och förutsägbart. Rent av harmlöst.

För mig och andra av Ohlys kontrahenter – vi är en del – är han (för varje dag som går) mer och mer en tillgång. För egen del välsignar jag faktiskt varje sekund som går utan att han inser att han borde göra som Maud Olofsson (c), d.v.s. tacka för sig medan han fortfarande (åtminstone) är vid foten av den topp han aldrig riktigt nått.

Bloggar: Bl.a. Böhlmark, Jinge, Rudberg, Tokmoderaten, Jerlerup

Den ende som applåderar Ohly är snart bara han själv.