Idag levereras en rykande färsk SIFO där (s) går fram och borgerligheten synes sjunka ihop eller stå och stampa. Dyster läsning för borgerliga sympatisörer emedan de som attraheras av den Juholtska sociala demokrrratin nog kan unna sig en stärkande söndagswirre.

Det är inget speciellt som hänt egentligen. Sveriges sociala demokratiska arbetarparti har fått en ny ledare som genast planterade ett barnfattigdomsbegrepp som man kört stenhårt på. Barnfattigdom i form av att man är riktigt fattig om man inte har senaste Playstation-konsolen eller en ny Canada Goose-jacka.  Detta har vissa av väljarna uppfattat som att man nu minsann tar avstamp i ett reellt ”problem” i samhället och att man är visionära och landsfaderliga, emedan Alliansen (med viss rätta) känns en aning sega, visionsfattiga och förvaltande i största allmänhet. Trots att Sverige, tack vare Alliansens kloka finanspolitik, har en närmast diamtetralt motsatt situation jämfört med t.ex. konkursboet Grekland. Det är tyst och stilla. Var är idéerna framåt?

Kristdemokraterna har, vilket jag skrivit om tidigare och som borde vara allom bekant, enorma problem. Denna mätning bekräftar dessa. Det tystaste partiet av dem alla. Jag efterlyste bl.a. i detta inlägg en återgång till en mer ideologisk stringens, en mer markerad högerprofil t.ex. i ett fält av politiken som står vidöppet med en väljarkår som skriker efter ett alternativ. Men kanske det viktigaste av allt – att man ger sig ut och orerar sin politik – högt som lågt.  

Nu katastrofal mätning. Vad gör man?

Så klart fastnar man i det svenska sociala demokratiska arbetarpartiets garn och jamsar med i deras konstruerade ”problematik” med den s.k. ”barnfattigdomen”. Det är tydligen här man nu ser sin frälsning. Att lira på det svenska sociala demokratiska arbetarpartiets planhalva utefter deras regler. ”Fokus ska vara på barn och unga”

Wow… visionärt så det förslår…

Inget fel att fokusera på barn och unga (som en del av en sammansatt helhet). Det är viktiga frågor att lyfta förstås. Men i ljuset av ännu en katastrofal opinionsyttring och en vad som närmast är en ickedebatt om en felaktigt relativiserad barnfattigdom, som kortsiktigt lyft (s) en aning, känns det som man desperat griper efter ett populistiskt redan söndertuggat halmstrå när en översyn av helheten måste göras. Helheten!

Enkelt uttryckt: Var står vi? Vart vill vi? Hur tar vi oss dit? Plan upprättas. Klartecken! Kör!