Maud Olofsson kastar i höst in handduken vad gäller partiledarskapet i centern efter ca 10 år på den posten. Ganska väntat att det är dags att söka nytt blod i ett parti som en längre tid legat på kvalplats och där hon synes ha förbrukat den energi som annars sprudlade den dagen då de borgerliga partiledarna badade tunna i Högfors och planterade tallplantor i den fyrklöver som skulle bli Alliansen.

Mauderniseringen av centern har förstås inneburit en del för partiet och Sverige. Den har tagit partiet från att vara ett socialdemokratiskt stödparti (i alla fall under Olof Johanssons sista tid vid rodret) till ett liberalt dito.  Rent av nyliberalt i vissa frågor.

Mauderniseringen av partiet har också givit ett förhållande centern vs kärnkraft som ingen väl trodde ens var möjlig i drömmarnas värld.

RUT-avdraget är förstås hennes viktigaste baby. En viktig reform som bidragit till att göra en sektor vit där det tidigare förekom kopiöst med svartarbete och som skapat ett nytillskott av vita arbetstillfällen.

Synen på staten som storindustrigarant, där tidigare centerdito trampat snett (Nils G Åslings miljonregn över varvsindustrin på 70-talet t.ex.), har under Maud fått en skärpeinställning.  Maud stod upp mot populismen när det stormade som värst under finanskrisen och gjorde klart att staten inte ska tillverka bilar (SAAB). Det ska hon ha cred för.

Sedan finns det en del som jag inte kommer att sakna så mycket. Bl.a. hennes skygglappstrams vad gäller asylinvandringen, som hon i någon sorts korrekt omskrivning kallat för nybyggare och som hon  t.ex. jämfört med den svenska utvandringen på 1800-talet, drar bara löjets skimmer över vad som skulle kunna vara en seriös debatt om hur vi bäst använder de gemensamma välfärdsresurserna. Inte alla synes direkt ha ambitionen att vara sin egen lyckas smed av de som kommer liksom. Det behöver för hederlighetens skull belysas – inte förringas.

Hennes obeslutsamhet och rentav strutsen-i-sanden-hantering av ockrande elbolag och Vattenfall-historien är heller inget som i alla fall jag kommer att vidimera som plusposter i hennes CV direkt. Rent av pinsam brist på handlingskraft.

Den tidigare så centrala frågan decentralisering [Oj, nu blev det en lek med ord] har också fortsatt suddas ut under hennes ledning. Spåren av bondeförbundet känns nästan helt utplånade. En stureplanifiering snarare än en decentraliseringssträvan. Känner de mer perifert mantalsskrivna igen sig i centern anno 2011? Jag kan inte minnas senast när en centerpartist ställde sig upp och argumenterade om t.ex. sänkt skatt på diesel.

Nåväl – tack för de här åren! Spännande att se vem som blir efterträdare. Annie Johansson nämns som en het och inom partiet populär kandidat. Miljöminister Carlgren borde väl ligga bra till. Vill man dock vrida rodret tillbaka till en traditionell folklig landsbygdsförankring så torde väl Eskil Erlandsson vara ett gjutet val.

Hur det än är – lycka till!