Roland Poirier Martinsson levererar idag en kolumn i SvD som berör Kd:s vara eller inte vara i Pridesammanhang. Välskrivet som vanligt, och med en ansats att belysa och ifrågasätta det större perspektivet rörande Kd:s undfallenhet för samhällets vänsternormer.  ”Den kristdemokratiska reaktionen på toleranskravet blir ofta att inte alls uttala sig i frågor där man vet att de egna åsikterna strider mot de svepande omdömen som dominerar kultur- och ledarsidor.”

Tyvärr driftar kolumnen av lite från denna kärnfråga och blir lite för specifik och snöar in lite för mycket på just pride-festivalen. Den större ansatsen och frågeställningen borde i alla fall vara mer angelägen att fördjupa sig i. Varför så tyst i den här typen av frågor från Kd-håll överhuvudtaget? Det vänsternormativa: antingen-är-du-med-på-tåget-(vårt tåg)-eller-så-är-du-en-vidrig-människa.

Citatet ovan från RPM:s kolumn är som onliner i alla fall symptomatiskt för partiet som en längre tid balanserat och fortfarande balanserar på den slaka lina som kallas fyraprocentspärren. Inför valet kaxade partiet upp sig, nu skulle minsann Kd sätta ner foten och utmana vänsterhegemonin inom kultur och samhällsliv! Bilder på t.ex. Göran Hägglund stirrandes in i ögonen på hyenor och gorillor gav intrycket att – nu jäklar, nu Ni!  Symboliken – ansatsen var tydlig.  Nu skulle vi få se ett Kd som verkligen vågade utmana och ifrågasätta. Partiet fick 5,6 procent från att ha balanserat länge på gränsen i opinionsmätningarna. Men… Av detta har vi senare dock inte sett mycket. Partiet har blivit tyst. Och med tystnaden återigen en sjunkande opinion.

En annan av affischerna – den nedan – låter jag illustrera de tankar som poppar upp. Fick Göran vika ner sig i arga leken och ta över kontrahentens roll?

Annonser