Vi tecknar 27/5 och det har väl börjat bli mer än dags att ge i från sig någon form av livstecken här inne. Senast jag skrev var i höstas…

Har ju hunnit bli pappa och den lilla krabaten närmar sig 10-månadersstrecket. Glad och sprallig är hon – en liten kamin av glädje och kompromisslös kärlek att värma sitt hjärta vid.  Det man som mer cynisk och funktionell 25-åring betraktade som velour, att ens emotionella sida skulle hamna i full självsvängning bara av att se sitt barn, är nu en realitet. Varje dag. 🙂  Härligt!

Mindre härligt då med min frus ihärdiga ångest och förlossningsdepression. Startade i mars förra året under själva graviditeten och har hållit i sig sedan dess. Om än i något föränderlig form så är henns mörker fortfarande rätt så kompakt. Den negativa stämningen och det ältande detta ger upphov till har naturligtvis haft en tärande effekt även på undertecknad. Krafterna är begränsade. Det är dock ett botbart tillstånd och en förbättring har i alla fall jag kunnat skönja. Men det går lååångsamt.

Av anledningen prioriterade resurser har jag således valt att försätta bloggandet i ett tillstånd av dvala.

Det finns dock för mycket politiskt att reagera på, för mycket tankar i huvudet (och även en del idrottsliga resultat) för att lämna dessa utan kommentar. Jag har väl inga större förhoppningar att man ska hitta tillbaka till min tidigare rätt hyfsat besökta ordbajseri-plattform. Må så vara, då skriver jag för att bringa ordning i tankarna.

Vi ses!

Advertisements