SvD berör idag politikers användande av sociala medier och några sticker ut i mängden. (I alla fall om man utgår från SvD:s expertpanels 10-i topp-lista.) Bl.a. lär Göran Hägglund kd vara flitig och uppvisar god netikett genom att snabbt svara på spörsmål etc.

Martie Demker, professor i statsvetenskap och deltagare i panelen, uppger att hon sällan läser bloggar och twitterinlägg från politiker då de är trista och förutsägbara. Jag håller i huvudsak med – många papegojar bara det som redan finns på pränt och som går att läsa på repsektive partis hemsida. Det blir förstås trist – känns emellanåt rent av töntigt… 

Många verkar inte förstå att man visst kan följa partifåran och ändå skriva på känsla. Man kan vara bergfast i sina övertygelser och ändå inta t.ex. en resonerande hållning. Man kan skriva med en rejäl portion humor. Allt detta ökar läsvärdet något brutalt och detta utan att falla ur ramen och dimpa ner i rättshaveri. Av den anledningen saknar jag således två av mina toppbloggande partikamrater i SvD:s lista. (Jo, jag vet att det är svårt att trycka in alla på en topp 10, men dessa borde definitivt vara med, dessa ska alltid vara med):

Tokmoderaten och Mary karamell.

Tokmoderaten –  för att han skriver så fint om mig idag på sin blogg och att jag hamnat på hans högst prestigefyllda 10-i-topp. 🙂 För att han är bloggosfärens okrönte gruskung som med ett utnötande baslinjespel i form av långa, mustiga inlägg, där varje ord är ditplacerade med precision, får vilken motståndare som helst på fall. Och detta med en otroligt befriande humor och en ironi så skön att siden känns som simpel wellpapp i jämförelse.

Mary – för hennes resonerande stil, hennes frånvaro av personangrepp, hennes konsekvens och engagemang i olika frågor.  

Båda dessa har många hundra läsare – kanske tusen varje dag. De gör sitt parti en enorm tjänst, precis som alla andra med ett hjärta och ett engagemang för sin sak. De sätter färg på bloggosfären.