Almedalen har kommit att bli en givmildhetens tillställning. Om det är det vackra sommarvädret och den heta solens tärande strålar (och en lätt brist på rätt sorts vätska, natrium och kalium hos de närvarande) eller det faktum att det är väljare som kortsiktigt ska vinnas för att det är valår…  Alledes oavsett verkar de flesta partier – mer eller mindre – ha gått upp i den allra mest maniska fasen av vad som förefaller vara någon sorts bipolärt tillstånd. Från E-moll-requiem 2009 till de högsta tonerna i S-dur nu sommaren 2010.

Det finns brister påstår någon. Oj då säger regeringen och tillskyndar genast ett löfte om ytterligare 9,2 miljarder till kommunerna. Oj då tänker säkert de rödgröna – det här måste vi övertrumfa – och med sin konstant k= (regeringen + 12 000 000 000)  lovar de indirekt att skjuta till 21,2 miljarder. Solstinget verkar vara ett fullbordat faktum. Överbuden dunkas in som klubbslag på grodorna på Gröna Lund, grodor som poppar upp med vad som verkar vara en kronisk craving om mer, meeer, meeeer….

Är det någon som törs ställa frågan om det verkligen är mer, meer, meeeer de offentliga systemen ideligen behöver? Vad är det som säger att de storslagna satsningarna på äventyrsbad, offentlig ”utsmyckning”, kommunala kaféer m.m. inte skulle kunna stå tillbaka en aning för utbildningssatsningar, vårdsatsningar etc mer angelägna behov? Vad är det som säger att de offentliga storheterna är konstanta? Är all overhead ner på minsta gem och häftklammer verkligen analyserad och är den totala effektivitetsnivån nådd i varenda kommun? Skulle inte tro det…

Nä, ett varv till tack! Detta måste gå att göra annorlunda. Återremiss!