…borde det vara skitsamma om man har en populär partiledare eller inte om man har ett duktigt habilt partiprogram. SOM-institutets undersökning om sympatierna just för partiledare torde därför egentligen bäst förpassas till handlingarna.

Men! Det har förstås en betydelse. Åtminstone en viss betydelse. Sakpolitiken i all ära. Helhetsbilden av ett parti utifrån ett program i all ära. Säljaren av ”produkten” måste inge förtroende.  Jämför Ola Ullsten med Bengt Westerberg i folkpartiet t.ex. Hörde man någonsin talas om en Ullsten-effekt i positiv bemärkelse för partiet i fråga? Njae va? Däremot rakade ju som bekant Westerberg hem en och annan teddybjörnen-Fredriksson-röst 1985…

Jag ska absolut inte tackla in mig på Mona Sahlin som person – speciellt inte nu när hon famlar efter balansen efter att ha fått en tjottablängare av att ha hamnat först på nionde (!) plats i SOM-undersökningen. Jag kan bara konstatera att i rollen som statsministerkandidat förefaller hon trött, ospännande och förutsägbar. Man behöver inte heta Newton för att se att denna roll verkar tynga över för henne…

Hur det än är med det så överlåter jag med varm hand vidare analyser av det till (s) internorganisation.

Jag väljer som moderat att istället glädjas åt att  Fredrik Reinfeldt har mycket högt förtroende. I likhet med det parti – och för all del allians – han företräder. Känns riktigt bra detta!