Det är måndag morgon. Ett florsockerliknande puder av tunn snö ligger över norra Stockholm. Rått och ruggigt och definitivt inte ett klimat som attraherar undertecknad. (20-25 grader plus och sol, tack!)

Blev ju inte bättre till mods av att ta del av den senaste SvD/Sifo där det med all önskvärd (eller för all del oönskvärd) tydlighet framgår att oppositionen nu ryckt till sig ett försprång på lite drygt 11 procentenheter och egen majoritet om det vore val idag. Usch…

Det svänger fort, och nu är det lite mer lättanalyserat än den förra mätningen från SCB.

(s) går kraftigt framåt och (m) backar. Ganska givet om Ni frågar mig med tanke på den senaste tidens debatt. Vore märkligt om det inte gav något som helst utslag. En debatt som (s) äger (av hävd och redlöst ohämmad vana) då detta är deras kraftigaste batteri – ett batteri som om det avlossas simultant är en svettig bredsida för vilken befästning som helst. Jag talar om debatten kring sjukförsäkringsfrågor.

Alledes oavsett vad man försöker uppnå – i det här fallet en politik för innanförskap framför utanförskap, vägar tillbaka till arbetslivet i stället för som tidigare förtidspensionering, en politik som går ut på att det ska löna sig mer att arbeta än att inte göra det (alliansen ägde och rockade i dessa frågor 2006) så är det livsfarligt att slarva när man väl ger sig in i detta kluster av socialistiskt artilleri och minor.

Jag talar bl.a. om de kraftigt cancersjuka som rapporterats tvingas söka jobb när de nu nalkas utförsäkring. Det är ytterligheter och abnormiteter i systemet som någon snappat upp och fångat upp och gjort politik av – som en vaken alliansare med ansvar för dessa frågor snabbare än vad som skedde nu kunnat ändra på eller sett till att det inte skedde  överhuvudtaget.

En politik som syftar till  jobb framför utanförskap och att jobb ska löna sig är en bra politik tycker jag, men rimligen måste detta hanteras utan alltför fyrkantiga huvuden och noll kontakt med underlaget. Principer och regler i all ära, men fingertoppskänsla emellanåt skadar inte.   

Leonard Cohen sjunger: ”There´s a crack in everything – that´s where the light gets in”   Låt ljuset som sipprar in i sprickan vägleda och täta den därefter! Annars är risken stor (nej, det är en realitet) att (s) i brist på kraft och egen konkret politik utnyttjar sprickan som en genväg till att bryta igenom. Utan sprickor står de sig ganska slätt.

Läs mer här, här, här

Advertisements