Så var det dags för den årliga nobelfesten. Den finaste utmärkelsen man som fysiker, kemist m.m. kan få, nobelpriset, delas ut och efterföljs av vad som borde vara en av de glammigaste  tillställningarna i världen med mat som får ögonen att tåras och munnen att salivflödas av gastronomisk-emotionellt okontrollerbara känslostormar.

Ett varumärke för Sverige som är oerhört starkt. Helt klart.

Vad jag inte begriper dock är hur man kan förhäxa miljontals TV-tittare – inte bara här utan också i hela världen – att slaviskt följa detta i direktsändning… Hela sändningen ut!  Visst – det är ju snyggt, men egentligen inte mycket mer än en damtidning vilken som helst, men i detta format med rörliga bilder.

Jag menar – handen på hjärtat – hur kul är det egentligen att sitta och glo på folk som äter? Hur givande är tacktalen – egentligen? Eller att därpå beskåda någon staplande 98-årig atomfysiker med tjocka brillor och överkammad flint dansa med Madeleine…?

Det som ÄR riktigt roligt och som kan få MIG förhäxad i en sisådär tio minuter är att se Mona Sahlin och framförallt ultrarepublikanen Lars Ohly(!) frekventera denna tillställning. Förvisso är det ju nobelstiftelsen som står för konkarongen och inte hovet, men den rojalistiska bäringen är ju inte direkt… outstakad…

Det blir närapå ren lyteskomik att se Ohly i frack – leende – hälsa på kungaparet. DET synintrycket vill jag gärna frossa i (och en närbild på maten)  :-)

Läs mer här, här, här, här, här, här. Läs även gärna Tokmoderatens julkalender.