…..i teorin. Jag talar om den militära solidaritetsförklaring som – efter ett riksdagsbeslut den 16/6 – stiftar att om ett land i baltikum angrips militärt skall vi komma till deras undsättning. En anpassning till Lissabonfördraget också som ju i mångt och mycket utgår från en för alla för en.

Målsättningen är att vi ”ska kunna ge och ta emot militärt stöd”.  Låter bra. På papperet.

Jag kan inte påstå att jag har koll på varenda pinal i den svenska militära arsenalen. Jag har inget dagsaktuellt saldo vad gäller ammunition, vapen eller dylikt. Men så mycket har jag i alla fall förstått (man behöver inte drunkna i studieskulder för att komma till den slutsatsen) att vi befinner oss en hygglig bit från att kunna hävda oss själva i någon sorts naivt självständighetstänk. Våra utlandsstyrkor har inte de resurser de behöver för att på ett fullgott sätt kunna utföra sina uppgifter (i t.ex. Afghanistan). Den svenska krigsmaktens styrka anno 2009 har efter decenniers nedmontering nått en alarmerande låg nivå.

Att vi kan ta emot hjälp är bra – det lär vi definitivt behöva om det skulle krisa till sig. Att vi ska ge hjälp är förvisso en solidariskt fin tanke – ge och ta – men tyvärr är inte jag kapabel att tänka ut vad vår hjälp skulle kunna bestå i om t.ex. Estland skulle bli angripet.

Ett fältsjukhus och en koktross?

Läs mer här

Advertisements