Ett decennium av maudernisering är till ända.

Maud Olofsson kastar i höst in handduken vad gäller partiledarskapet i centern efter ca 10 år på den posten. Ganska väntat att det är dags att söka nytt blod i ett parti som en längre tid legat på kvalplats och där hon synes ha förbrukat den energi som annars sprudlade den dagen då de borgerliga partiledarna badade tunna i Högfors och planterade tallplantor i den fyrklöver som skulle bli Alliansen.

Mauderniseringen av centern har förstås inneburit en del för partiet och Sverige. Den har tagit partiet från att vara ett socialdemokratiskt stödparti (i alla fall under Olof Johanssons sista tid vid rodret) till ett liberalt dito.  Rent av nyliberalt i vissa frågor.

Mauderniseringen av partiet har också givit ett förhållande centern vs kärnkraft som ingen väl trodde ens var möjlig i drömmarnas värld.

RUT-avdraget är förstås hennes viktigaste baby. En viktig reform som bidragit till att göra en sektor vit där det tidigare förekom kopiöst med svartarbete och som skapat ett nytillskott av vita arbetstillfällen.

Synen på staten som storindustrigarant, där tidigare centerdito trampat snett (Nils G Åslings miljonregn över varvsindustrin på 70-talet t.ex.), har under Maud fått en skärpeinställning.  Maud stod upp mot populismen när det stormade som värst under finanskrisen och gjorde klart att staten inte ska tillverka bilar (SAAB). Det ska hon ha cred för.

Sedan finns det en del som jag inte kommer att sakna så mycket. Bl.a. hennes skygglappstrams vad gäller asylinvandringen, som hon i någon sorts korrekt omskrivning kallat för nybyggare och som hon  t.ex. jämfört med den svenska utvandringen på 1800-talet, drar bara löjets skimmer över vad som skulle kunna vara en seriös debatt om hur vi bäst använder de gemensamma välfärdsresurserna. Inte alla synes direkt ha ambitionen att vara sin egen lyckas smed av de som kommer liksom. Det behöver för hederlighetens skull belysas – inte förringas.

Hennes obeslutsamhet och rentav strutsen-i-sanden-hantering av ockrande elbolag och Vattenfall-historien är heller inget som i alla fall jag kommer att vidimera som plusposter i hennes CV direkt. Rent av pinsam brist på handlingskraft.

Den tidigare så centrala frågan decentralisering [Oj, nu blev det en lek med ord] har också fortsatt suddas ut under hennes ledning. Spåren av bondeförbundet känns nästan helt utplånade. En stureplanifiering snarare än en decentraliseringssträvan. Känner de mer perifert mantalsskrivna igen sig i centern anno 2011? Jag kan inte minnas senast när en centerpartist ställde sig upp och argumenterade om t.ex. sänkt skatt på diesel.

Nåväl – tack för de här åren! Spännande att se vem som blir efterträdare. Annie Johansson nämns som en het och inom partiet populär kandidat. Miljöminister Carlgren borde väl ligga bra till. Vill man dock vrida rodret tillbaka till en traditionell folklig landsbygdsförankring så torde väl Eskil Erlandsson vara ett gjutet val.

Hur det än är – lycka till!

Sverigedemokraterna

… fjärde största parti i Skops senaste väljarundersökning med sina 6,5% och befäster sin position som etablerade i svensk politik. Moderaterna är största parti med 33,4%. Alliansen har ett försprång på närmare tre procent mot de som i alla fall innan valet utgjorde den rödgröna oppositionen. (En opposition som nu till sin färgsättning känns allt mer diffus…)

Starkt av Alliansen att behålla greppet och samtidigt anmärkningsvärt svagt av framför allt (s) att inte ha tagit mer höjd än vad man gjort.  Det brukar ju som bekant alltid vara lättare att sitta på läktaren och leka ”expert” och vara frikostig med inbyten och en fena på taktikdrag och  ”spela” matchen därifrån… Månne börjar väljarkåren bli mer och mer floskel-immun…?

Hur som helst. Leenden i alliansgänget. Men det torde vara ett stelt glädjeleende hos borgerliga sympatisörer.  Alliansen som helhet leder, men kristdemokraterna ligger under spärren och jazzar ganska så frekvent i diverse olika mätningar nu. Denna generella opinionsyttring gör – givet allt oförändrat – att det ser hyfsat mörkt ut. Hägglund & Co repade sig i förra valet och landade på över fem procent - känns osäkert om samma stunt lyckas nästa gång…

Något måste självfallet göras. Inget kd = hyfsat troligt att Juholt flyttar kontor från Sveavägen 68 till  Rosenbad och det stora och fina kontoret där, samt vräker ut sig i tv-soffan på adress Strömgatan 18 senhösten 2014. Drömmer inte Hägglund mardrömmar om det så kan jag göra det åt honom…

Partiet måste samla ihop sig och hitta sina core values. Göra en ammunitionsinventering helt enkelt. Det kanske är frestande att se över ledarskapet, men framför allt viktigt är att inte glömma bort att konkretisera sin politiska ståndpunkt. Hur ser kartan ut? (Befästa högerpositionen i stället för att ha ambitionen vara något vagt i mitten bland andra i mitten är mitt tips.)

Några centrala frågor, i vilka man har trovärdighet, som man sedan går ut och torgför; benhårt.  Bara att i stort sett rabbla mantrat moral och etik (hur diffusa och fluffiga dessa ord än är) tog ju partiet upp på 9 procent den gången partiet var störst. Påstår inte att just detta mantra är det rätta, men…kommunicera!  Ryck upp huvudet ur sanden! Nu är det, med vissa mindre oftast politiskt korrekta undantag,  påfallande tyst i det mesta…

Nåväl. En mätning bland alla ett mellanvalsår. Inget att kanske dra alltför stora växlar av.  Men… uppenbart är att Kd behöver göra något. Och det snart! Tiden går. Tick tack.