Stämmer det att —- piiiiip

Aftonbladet: Är det så att du och—piiiiip,——piiiiiip—har—–piiiiiip.

Littorin: Nej

Aftonbladet: Så du förnekar alltså att du —piiiip—-med——–piiiiiiiiiip—och att—piiiiip— och sen att—-piiip— och piiiip ledde till att du….piiip med piiiip.

Littorin: Ja

Typ…….. Etcetera i samma stil.

Strålande, informativt och ytterligare ett journalistiskt högvattenmärke med avsändare… (trumvirvel)….  Aftonbladet!

Ärtsoppa med fett…

…och gammalt, simmigt valfläsk samt därtill en partiledare för det socialdemokratiska partiet i Mona Sahlin vars förtroende är platt som en pannkaka. (dagen till ära dock hållen under armarna av vad rörelsen kastat in som någon sorts ess ur rockärmen i förhoppningen att hon skulle vara ett säkert kort – Margot Wallström) Menyn för  denna torsdag i Almedalen serverad.

Hon kan trösta sig med att hennes vurm för skatter har nästintill samma låga förtroende i väljarkåren. Hur ska man då lyfta? Det blir nog svårt, speciellt när man levererar uttalanden som detta i hennes nyss avslutade tal:  ”Majoriteten av befolkningen får tillbaka mer av välfärden än de betalar in i skatt. Det tycker jag är häftigt.”

Bra att du tycker det Mona. Själv känner jag inte samma coolness över det faktumet…

I övrigt ett tal i stil med alla andra. Moderater är bara besutten överklass, Fp vill in i Nato. regeringen har skapat klyftor. Jääättestora klyftor. Business as usual.

”Den 19 september ska vi har en modern rödgrön regering” om man får tro Sahlin. För att ha chans att nå dit får man nog komma med något lite fräschare från högkvarteret på Sveavägen. Det här kändes inte särdeles modernt…

Återremiss!

Almedalen har kommit att bli en givmildhetens tillställning. Om det är det vackra sommarvädret och den heta solens tärande strålar (och en lätt brist på rätt sorts vätska, natrium och kalium hos de närvarande) eller det faktum att det är väljare som kortsiktigt ska vinnas för att det är valår…  Alledes oavsett verkar de flesta partier – mer eller mindre – ha gått upp i den allra mest maniska fasen av vad som förefaller vara någon sorts bipolärt tillstånd. Från E-moll-requiem 2009 till de högsta tonerna i S-dur nu sommaren 2010.

Det finns brister påstår någon. Oj då säger regeringen och tillskyndar genast ett löfte om ytterligare 9,2 miljarder till kommunerna. Oj då tänker säkert de rödgröna – det här måste vi övertrumfa – och med sin konstant k= (regeringen + 12 000 000 000)  lovar de indirekt att skjuta till 21,2 miljarder. Solstinget verkar vara ett fullbordat faktum. Överbuden dunkas in som klubbslag på grodorna på Gröna Lund, grodor som poppar upp med vad som verkar vara en kronisk craving om mer, meeer, meeeer….

Är det någon som törs ställa frågan om det verkligen är mer, meer, meeeer de offentliga systemen ideligen behöver? Vad är det som säger att de storslagna satsningarna på äventyrsbad, offentlig ”utsmyckning”, kommunala kaféer m.m. inte skulle kunna stå tillbaka en aning för utbildningssatsningar, vårdsatsningar etc mer angelägna behov? Vad är det som säger att de offentliga storheterna är konstanta? Är all overhead ner på minsta gem och häftklammer verkligen analyserad och är den totala effektivitetsnivån nådd i varenda kommun? Skulle inte tro det…

Nä, ett varv till tack! Detta måste gå att göra annorlunda. Återremiss!